Jag är nu inne på mitt andra år i Bodakyrkan som ungdomsledare. Det ser dock ut att bli mitt sista. Jag och min flickvän Lovisa har bestämt oss för att flytta till Norrköping i höst. Vi ser verkligen fram emot att få upptäcka en helt ny stad tillsammans. Hon flyttade hit till Borås i höstas, men vi behöver ha ett helt nytt ställe för att vi båda ska må bra.
Jag känner mig dock sliten itu, i den meningen att jag tvingas lämna Bodakyrkan. Min kära hemförsamling. Jag är mer eller mindre uppvuxen där, och säga vad man vill om det, men det har gjort att församlingen blivit som en andra familj. Tyvärr är det något jag inte insett förrän på senare år, att det verkligen är så.
Jag tänker på min bönegrupp. Vilka goda nära vänner jag har där. Det är en grupp i min ålder där vi kan prata om allt och dela livet och allt vad det innebär.
Jag tänker på mina fantastiska ungdomar som gör det så lätt för mig att vara ungdomsledare. De är så smarta och kloka, så lyhörda och tacksamma. Jag skulle så vilja se växa upp och följa genom åren.
Sedan tänker jag på resten av församlingen jag får träffa under veckorna, om inte annat på gudstjänst varje söndag. Det låter klyschigt, men kärlek och omtanke genomsyrar verkligen församlingen. Jag känner mig så uppskattad där, så älskad.
Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv, i det liv som inte längre enbart är mitt eget. Jag vet att jag alltid kommer kunna komma tillbaka till Bodakyrkan och känna mig lika hemma som innan. Alla jag pratat med som bott i Norrköping har hyllat staden till skyarna. Jag har höga förväntningar. Jag vågar ha det, för jag vet att Gud är med mig. Och då blir det ofta väldigt bra. Han var otroligt tydlig med att jag skulle jobba som ungdomsledare i Bodakyrkan. Vad gäller beslutet att flytta till Norrköping – inte lika tydlig. Men jag vågar chansa. Jag litar på att Gud är med. Genom eld och vatten. Över land och hav. Okej nu får jag lägga av innan jag brister ut i schlager.