Kategoriarkiv: Personligt

För många järn i elden

Jag har ett problem. Jag har för många fritidsintressen. Länge har jag avundats alla ni som vet hur det känns att vara uttråkad och rastlös.

Boredom.jpg

Jag vet inte hur det är. Det finns alltid något som behöver göras eller något jag vill göra. Här kommer en liten lista över saker jag gör eller vill ta upp igen:

  • Vara aktiv och hålla mig uppdaterad på Twitter och intressanta nyhetssajter/bloggar
  • Skriva/producera musik
  • DJ:a
  • Fotografera
  • Köra mountainbike (träna inför Cykelvasan jag är anmäld till)
  • Blogga
  • Driva Veckans Bibelord

Allt det här älskar jag att göra. Det är egentligen inget av det som är bättre än det andra – allt ger en likvärdig grad av tillfredsställelse. Visst är det kul att kunna så mycket och att hålla sig sysselsatt, men det här gör att det blir mycket halvmesyrer. Jag kan inte satsa helhjärtat på något av det eftersom jag inte vill ge upp något av det andra. Dessutom ska man få vardagslivet att fungera och så vill man få in Gud någonstans i allt detta. Frustrationen är enorm.

Jag skriver inte det här inlägget för att söka en axel att gråta ut mot. Jag önskar bara att jag kunde trolla bort mitt intresse för allt ovanstående och behålla ett enda – vilket som helst. Det hade varit så väldigt mycket lättare då. Jag vill bara kunna lägga ner hela min själ i något.

Att jag sedan jobbar i församling, som datorkunnig ungdomsledare, hjälper inte direkt. Där har jag ansvar för kyrkans hemsida, sociala medier och bildtekniken i gudstjänsterna. Ja, förutom att planera aktiviteter och andakter till våra diverse verksamheter, vara med och spela i gudstjänster, sköta statistik och åka runt på en massa planeringsmöten och ekumeniska samlingar vill säga. Allt detta ska klämmas in på 20 timmar i veckan, varav 12 timmar går åt till verksamhet. Allt annat ska hinnas med på åtta timmar i veckan vilket är i princip omöjligt.

Missförstå mig rätt; jag älskar mitt jobb. Men att jobba x antal timmar övertid nästan varje vecka där många kvällar offras, ger mig inte direkt mer tid till fritidsintressen.

Så om du sitter och suckar över hur tråkigt du haft idag,
kom ihåg att jag avundas dig.

Annonser
Taggad , , , , , , ,

Ett nytt kapitel.

Jag är nu inne på mitt andra år i Bodakyrkan som ungdomsledare. Det ser dock ut att bli mitt sista. Jag och min flickvän Lovisa har bestämt oss för att flytta till Norrköping i höst. Vi ser verkligen fram emot att få upptäcka en helt ny stad tillsammans. Hon flyttade hit till Borås i höstas, men vi behöver ha ett helt nytt ställe för att vi båda ska må bra.

Jag känner mig dock sliten itu, i den meningen att jag tvingas lämna Bodakyrkan. Min kära hemförsamling. Jag är mer eller mindre uppvuxen där, och säga vad man vill om det, men det har gjort att församlingen blivit som en andra familj. Tyvärr är det något jag inte insett förrän på senare år, att det verkligen är så.

Jag tänker på min bönegrupp. Vilka goda nära vänner jag har där. Det är en grupp i min ålder där vi kan prata om allt och dela livet och allt vad det innebär.

Jag tänker på mina fantastiska ungdomar som gör det så lätt för mig att vara ungdomsledare. De är så smarta och kloka, så lyhörda och tacksamma. Jag skulle så vilja se växa upp och följa genom åren.

Sedan tänker jag på resten av församlingen jag får träffa under veckorna, om inte annat på gudstjänst varje söndag. Det låter klyschigt, men kärlek och omtanke genomsyrar verkligen församlingen. Jag känner mig så uppskattad där, så älskad.

Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv, i det liv som inte längre enbart är mitt eget. Jag vet att jag alltid kommer kunna komma tillbaka till Bodakyrkan och känna mig lika hemma som innan. Alla jag pratat med som bott i Norrköping har hyllat staden till skyarna. Jag har höga förväntningar. Jag vågar ha det, för jag vet att Gud är med mig. Och då blir det ofta väldigt bra. Han var otroligt tydlig med att jag skulle jobba som ungdomsledare i Bodakyrkan. Vad gäller beslutet att flytta till Norrköping – inte lika tydlig. Men jag vågar chansa. Jag litar på att Gud är med. Genom eld och vatten. Över land och hav. Okej nu får jag lägga av innan jag brister ut i schlager.

Taggad , , , , , , , , ,

Lägenheten.

En av de sista våffelkvällarna i Bodakyrkan kom Emil fram till mig och undrade om jag hade studentvänner som behövde en lägenhet. Han ägde en uppe på Tullen som han hyrt ut i andrahand ett antal år i rad. Hans andra hyresgäst i ordningen var nämligen på väg ut. ”Tja, jag är annars rätt intresserad.” svarade jag. Innan det hade jag inte tänkt flytta hemifrån förrän om tidigast ett halvår, men nu när den här dörren öppnades kändes det verkligen fel att missa den här chansen.

Snart hade vi skrivit kontrakt och händer hade skakats. Det är en oerhört fräsch etta med kök det handlar om. Bara en sådan sak som att rummet är asymmetriskt gör det perfekt för musikproduktion, eftersom ljudet inte studsar lika mycket. Inte fy skam.

Sedan har sak på sak bara klaffat. Förra hyresgästen som nu skulle flytta visade sig vara Emils syster. Eftersom hon flyttade ihop med sin sambo som redan hade massa grejer lämnade hon kvar dubbelsäng, soffa, soffbord, fotölj, nattduksbord, matsalsbord, stolar, balkongmöbler, knivar, dammsugare och dammsugarpåsar (!). Obeskrivligt skönt att slippa lägga ut de pengarna och att kånka upp stora möbler två och en halv trappa. Jag fick även ta över hennes bredbandsabonnemang med ett schysst erbjudande som gav mig två avgiftsfria månader.

Dessutom flyttade min flickvän från Linköping hit till Borås mycket tidigare än det först var tänkt (någon gång i vår), eftersom hon hittade en utbildning som passade henne väldigt bra. Hon hyr min kompis lägenhet i andrahand medan han pluggar teologi i Stockholm. Det löste sig också väldigt snabbt och lätt, vilket Inte var så dumt, då det visade sig att hon hade ungefär ALLT i köksväg. Det enda jag hade var tallrikar, muggar och knivar.

Det jag slagits av under hela den här resan är hur allt bara löst sig. Ibland är Gud nästan övertydlig. Det är så tydligt att han fixar och donar så att allt blir så bra som möjligt. Jag är så fruktansvärt tacksam. Det är kärlek det.

Jag skrev om det här i Veckans Bibelord 1237.

Tillfredsställelse.

Igår kom min skanner. Jag beställde den efter att jag konstaterat att mitt berg med papper vuxit till förbannelse det här året; och ju större det blir, desto jobbigare blir det att hala fram hålslagaren och sätta in allt i mina pärmar.

Problemet började när jag flyttade till Jönköping i våras och gick bibelterminenSVF. Lärarna där måste lidit av någon slags kopieringsmaskins-fetisch. Vi fick hur mycket papper som helst; hela tiden. Jag hade med mig en tom pärm till skolan för jag antog att det skulle bli en del papper att hålla ordning på. Problemet var bara att jag inte hade någon hålslagare på rummet. Långt in på terminen såg jag att det fanns en hålslagare i kopieringsrummet, men då var min hög så stor att jag varken hade tid eller ork att ta itu med det.

Innan jag flyttade hem igen rensade jag åtminstone min mäktiga hög från papper jag inte ville spara, men när jag kom hem lade jag den bara ovanpå den lilla hög som hade börjat bildas så smått där hemma, vilket gjorde att alla andra papper som komma skulle också hamnade på den högen.

CanoScan LiDE 210 Där är jag nu – fram till igår kväll. Då tog jag det första lilla knippet för att testa skannern. Hittade ett helt fantastiskt program för att sortera PDF-dokument och började skanna.

Och nu till det intressanta; det var helt fruktansvärt tillfredsställande. Jag tyckte det var så himla skönt att skanna in gamla fakturor, kvitton och gamla anteckningar, tagga dem och sedan slänga papperskopian. När pappersbunten var slut var jag tvungen att med våld slå ifrån mig tanken att hämta resten av pappersmassan och sitta och skanna in hela natten tills min kropp gav upp av utmattning.

Jag tror det är bibliotekariegenen som spökar. Farsan är bibliotekarie och den vridningen måste ha överförts till mig genetiskt på något vis. Jag älskar att sortera, organisera, katalogisera och planera. Du som har all din musik i en och samma mapp hade gjort på dig om du fick se filstrukturen i min musikmapp.

Vad var det? Var det skannern som ömt viskade mitt namn?
Jag kommer, CanoScan LiDE 210, jag kommer!

Taggad , , , , , , , , , , ,

Det går bra nu!

I fredags hade vi första Tonårssamlingen för terminen. Tonår är en kväll för ungdomar som går i årskurs 6-9. Först är det lite fika, häng, bordspingis, en större aktivitet och sedan andakt framåt kvällen.
De två senaste terminerna har vi haft två stadiga deltagare; min lillebror och hans kompis. Hehe. Men i fredags var vi elva pers! Helt otroligt. Det är en scoutpatrull i kyrkan som hakat på nu, vilket ökat deltagarantalet, men inte nog med det – folk börjar ta med sig sina kompisar utanför kyrkan också. DET är kul! Trivs mer och mer i min roll som ungdomsledare.

När förfrågan kom från Hans (pastorn) om jag kunde tänka mig bli ungdomsledare slog jag den tanken ifrån mig genast med en smärre chock. ”Hur kan någon se mig som ungdomsledare?” Det var så oerhört främmande.

Sedan dess har tanken grott i mig. Fler och fler har sagt hur kul det hade varit att ha mig som ungdomsledare i församlingen, fått uppmuntran från alla håll och kanter, men det var inte förrän våren 2010 som jag började ta den tanken på allvar. Jag fick ett profetiskt tilltal av en kille under en församlingsutvecklingskonferens (vilket fantastiskt ord). Jag berättar om det i den här videon:

(don’t worry, du kan sluta titta vid 04:15)

Och nu sitter jag här. Jag visste att jag skulle trivas, men att det skulle bli så här bra kunde jag inte tänka mig. Jag märker nämligen att jag utvecklas enormt när jag interagerar med ungdomarna och barnen, upptäcker nya sidor av mig själv som jag inte sett förut, himla sköna sådana. Det är inte förrän nu när jag ser mitt arbete med egna ögon som jag förstår att det här faktiskt var Guds tanke. Det är verkligen vad jag ska hålla på med just nu.

Taggad , , , , , , , , ,
Annonser