Kära hatälskade psalmer

Igår skrev jag om kristen kultur. I frågorna jag ställde i slutet av inlägget rörde jag vid ämnet psalmsång. Jag är van vid att leda sång och musik i kyrkliga sammanhang, så det är ett ämne som engagerar mig.

För det första, några rader om lovsång vs. psalmer. Det råder delade meningar om vad som klassas som lovsång och vad som är psalmer och om det överhuvudtaget är två olika saker. Själv menar jag att all sång och musik som på något sätt handlar om Gud kan kallas lovsång. Men för enkelhetens skull kommer jag här dela upp musiken i ”psalmer” och ”lovsånger”. Psalmer i betydelsen äldre, klassiska sånger som återfinns i psalmböcker; lovsånger i betydelsen moderna, nutida, popmelodiska sånger. Hoppas du förstår vad jag menar. Då kör vi.

Anledningen till att psalmer är så förekommande i frikyrkan (pratar främst om Gemensam Framtid) är att församlingarna består av många i övre medelåldern och uppåt. De har vuxit upp med de psalmer vi sjunger, sånger som väcker nostalgi hos dem. Det är sånger som många sjungit i söndagsskola eller till och med behövt lära sig utantill som läxa i skolan. Det är deras hjärtesånger och för mig kan det vara svårt att förstå när melodi och text är från en helt annan tid. De kan tycka psalmerna är mäktiga, medan vi yngre försöker sjunga med i en helt främmande berg-och-dalbane-melodi.

Samma sak är det med moderna lovsånger. Då är det de äldre som inte förstår sig på musiken och kanske inte riktigt kan hänge sig åt sångerna. Som lovsångsledare har jag fått höra att det är för svåra melodier, att texterna är för flummiga och att de är alldeles för repetitiva.

Missuppfatta mig inte; det finns många psalmer jag älskar, psalmer som verkligen berör. Men så har du psalmer som ”Gör porten hög, gör dörren bred”, nr. 107 i Psalmer och Sånger:

vers 4

Gör porten hög, gör dörren bred,
ditt hjärta snart till boning red:
Och lät din tro här brinna klar;
grant akta på, och redo var:
Han komma vill nu visserlig,
och med all nåd bekröna dig
Dig vare pris, Oh Jesu kär,
Som mig så mild och nådig är

Om jag långsamt läser igenom texten och anstränger mig så förstår jag större delen av den där versen. Tänk då om du har någon utifrån som är på besök. Hur reagerar hen på det här?  Är inte det här fullkomlig rappakalja?

Så vilka borde man anpassa sig till? De äldre eller yngre generationen?

Carl-Henric Jaktlund, journalist på Dagen och författare, har skrivit ett tänkvärt stycke om det här. Jag har förgäves försökt hitta det citatet, så jag får försöka sammanfatta istället. Han skrev om just det här att de yngre vill ha mer lovsång i gudstjänsten och att de äldre bara ville ha psalmer. Han drog en parallell till familjelivet:

Som förälder gör man allt för att ens barn ska vara nöjda och glada. Man åker bil och låter barnen höra den där låten om och om igen trots att man själv håller på att kräkas. Varför? För om barnen är lyckliga, då är hela familjen lycklig.

Tänk om man tänkte så i en församling. Att de äldre kunde lägga ner sin egen stolthet och låta ungdomarna få ha sin musik. Det är ju ändå de som ska fortsätta driva församlingen – förhoppningsvis. Då måste väl de trivas?

Att sluta med psalmer i gudstjänst är ett oerhört kontroversiellt förslag. Det görs verkligen inte i en handvändning. Och det kan tyckas vara en struntsak. Vad spelar musiken för roll? Är inte gudstjänsten mer än sångerna vi sjunger? Jo, givetvis. Men otillgängliga melodier och texter gör Gud otillgänglig. Då blir mitt fokus att försöka hänga med istället för att lovsjunga Gud.

Mitt budskap är inte att vi genast måste bränna alla psalmböcker. Jag kan absolut kompromissa. Jag har arrangerat om flera gamla psalmer. Då har jag behållt melodin och orden, men jag har satt ett modernt komp till med rytminstrument och roligare ackord. Jag vill ha både psalmer och lovsånger i en gudstjänst, men de äldre behöver nog böja sig mer för oss yngre än de gjort hittills.

Det är väl bara det att vi gillar att göra som vi alltid gjort.

—–

Det här är ett ämne jag skulle kunna skriva om i en evighet. Det kommer garanterat dyka upp liknande inlägg. Jag gillar att ifrågasätta invanda strukturer och former. Tack för responsen på föregående inlägg! Det värmer gott. Fortsätt gärna kommentera och reagera! För en blogg utan kommentarer är som att försöka underhålla en vägg. Det är jag inte särskilt intresserad av. ;)
Godnatt!

The kristen kultur

Evelina Boberg, ungdomsledare och krönikör på Ikon1931, publicerade en krönika för ett par minuter sedan med rubriken ”Vår kultur”. Hon är en tjej som jag märkt inte är särskilt känd för att krussidulla. Första meningen i krönikan:

”Ett av frikyrkans stora problem är att många människor i den inte har några närmre vänner som inte är kristna.”

Pang på rödbetan bara.

Hon skriver om hur ett av de mest populära namnförslagen på Gemensam Framtid är ”Förbundskyrkan” och hur främmande det namnet är för icke-troende. Vi som kristna som är i den kulturen kanske tycker det är fantastiskt på alla sätt och vis (mig själv ej inräknad), men för någon som inte vet vad ordet ”förbund” betyder säger det ingenting. Vidare i texten menar hon att det finns en kristen subkultur som ungdomar lätt anammar:

”Vi måste hjälpa våra ungdomar och påminna oss själva om hur viktigt det är att inte omfamna hela subkulturen som lätt kan komma med när du säger ja till Jesus. Du behöver inte ha söt blommig blus och älska alla Chris Tomlins lovsånger för att vara kristen. Det är viktigt att ha kvar forum där man inte hänger med bara kristna människor. Detta utgår förstås från att man har ett tryggt, bra sammanhang där man bygger upp bergsgrunden som gör att man inte vänder kappan efter vinden på ställen där man var tänkt att vara ett ljus.”

Sjukt bra formulerat, kära kollega.

Jag själv har tänkt på det här på sistone; the kristen kultur. Det är en hatkärlek. Å ena sidan älskar jag kulturen, människorna, sammanhangen, mötena, konferenserna. Det är kanske inte så konstigt. Jag är trots allt uppvuxen med det här. Det är en kultur jag känner utan och innan, som jag vet hur jag ska förhålla mig till. Här finns människor jag beundrar, mina bästa vänner finns här.

Å andra sidan avskyr jag den inåtvända jargongen, det interna fackspråket som exkluderar, det äckligt familjära. När jag håller andakter för ungdomar jobbar jag väldigt aktivt för att inte använda konstiga kristna ord. Jag ser till att förklara företeelser och bibelberättelser så pedagogiskt och lättförståeligt som möjligt (utan att det blir infantilt). Det tycker jag är viktigt. Jag lyfter ofta inför min pastor och resten av församlingen hur viktigt det är att våra gudstjänster är tillgängliga för utomstående. Vi måste tänka på vad vi säger och gör i gudstjänsten.

I början av en gudstjänst i min församling presenterade mötesledaren alla medverkande vid namn och avslutade med sig själv då hon sade: ”… och ni känner ju mig, jag leder gudstjänsten.” Hon sade inte vad hon hette. Hon antog att det bara satt familjära ansikten i bänkarna. Det är egentligen inte så konstigt; vi är en rätt liten församling som inte växer explosionsartat direkt.
Men så fel det blev. Det räcker att det sitter EN person längst bak som inte är kyrkvan – gudstjänsten måste i första hand anpassas efter hen om man överhuvudtaget är intresserad av andra ankor utanför sin egen lilla ankdamm.

Frågor som uppstår:

• Måste vi sjunga en massa gamla gammelsvenska sånger?
• Är psalmboken överhuvudtaget nödvändig?
• Hur bra idé är det egentligen att i sin predikan slänga sig med uttryck som ”dopets helga vatten”?
• Är det nödtvunget att referera till bibelberättelser som något ”vi säkert känner igen”?
• Var finns utrymmet för tvivel? Verklighet?

Nu vill jag ha dina svar.

Inspirerande människor som har för vana att utmana traditionskära frikyrkoankor: @carlhenric, @samuelvarg, @helapingsten, @Unprastmalmo, @JosefineArenius, @BergstromJonas, @Hejke.

Tagga!

Väskan packad, cykeln tvättad och oljad, energikakor och första-hjälpen-kit inhandlade, cykelslang fram bytt, camelbacken upphängd på tork för påfyllning i morgon, vägbeskrivning utskriven, reskläder framlagda – jag är redo.

Efter gudstjänsten drar jag iväg mot Jönköping. På cykel. 8,5 mil, 6-7 timmar. Shit, vad taggad jag är! Ska bli så himla gött! Spännande framförallt. Har aldrig kört så långt i sträck. Har varit ute på två turer på sammanlagt 9 mil på en dag, men det var med en ordentlig paus emellan. Den här gången blir det lite intensivare.

Alida, SVF:are, åker förresten från Alingsås i morgon kväll och passar då på att svänga förbi och hämta min packning som jag inte får med mig på cykeln. Vilka fantastiska vänner man har. :)

Nu måste jag komma i säng om jag ska orka upp i tid i morgon. Ska vara mötesledare under gudstjänsten igen. Det blev så, efter att han som egentligen skulle vara det blev sjuk. Förra gången var det för att ordinarie hade brutit armen. Johan Borg – vikarierande mötesledare till er tjänst. ;) Godnatt och önska mig lycka till!

Förmiddagstankar.

Tidig morgon. Ska försöka få i mig lite frukost innan jag drar till kyrkan. Först ska jag röja snö och sedan träffa Oppe och öva några låtar inför gudstjänsten.

Som jag skrev var jag på filosoficaféet på Högskolan i Borås i torsdags. Owe Wikström, professor i religionspsykologi, höll ett föredrag på ämnet: ”Helighetens envisa vägran att försvinna”. Kort handlade det om svenska människors inställning till religion och tro. Det som var så intressant var att han i sin forskning kunde visa på att det man alltid känt varit på ett visst sätt, faktiskt är så. Bland annat pratade han mycket om en rastlöshetens kultur. Det skrev ju jag om här på bloggen i våras! Just det inlägget var kanske inte särskilt djupt, men det är en tanke som fortfarande förbryllar mig. Vad är vi så rastlösa och uttråkade för? Tänker utveckla det här lite, men nu måste jag ut och skotta.

Nu satsar vi!

Jag har haft en fin helg. Fredagen var en vändpunkt, och den känslan har suttit i hittills. Natten till idag tog jag och Jonas en riktig långpromenad. Vet inte hur många nattliga promenader vi haft! Det är alltid lika härligt. Vi kan prata om exakt allting. Fastän det skiljer tio år mellan oss så ligger vi verkligen på samma våglängd. Detta var första promenaden för året.

Vi gick oavbrutet i tre timmar. Förbi Solvarvsgatan, längs motorvägen, förbi Annelundsparken, Pingstkyrkan, upp på Norrmalm förbi Musiklagret, ner till Kypesjön där vi satt och pratade en stund, upp på fötter igen och hem genom skogen och Kypedalen.
Efter att våra vägar skildes åt gick jag den sista biten hem helt tacksam och go i kroppen. Åh, så god Gud varit mot mig! Jag kan inte sätta ord på den lyckan som fyllde mig.

Nu idag på gudstjänsten var jag med och sjöng i en liten provisoriskt ihopsatt kör. Riktigt fina sånger sjöng vi, även om de höga tenortonerna inte var att leka med. ;)
Älskar att sjunga i kör! För jag menar, jag kan ta rena toner – men inte mer. Jag vet att jag inte sjunger bra. Solosångare är jag alltså helt värdelös, men sjunger man i kör så är det okej om man låter lite snorkråka.

Nu peppar jag och Evelina efter en ny vecka med projektarbetet. Nu måste vi ligga i!