Sitter på musiken här i skolan och har precis sett klart på en dokumentär om heavy metal. Riktigt, riktigt intressant! Kul att få en ordentlig genomgång av vad heavy metal är.

Något av det mest intressanta i filmen var att man förstod hur mycket metallen kan betyda för människor. Många av de intervjuade musikerna påstod att de får mycket mejl från fans som skriver hur mycket deras musik betytt i sina liv. Hade aldrig kunnat tänka mig att sådan musik kunde vara uppbygglig och ”finnas där för en”, som ett fan uttryckte det.

Självklart togs religion och satanism upp, och det var då det började bli riktigt intressant. Jag förstår nu att mycket av den påstådda satanism och djävulsdyrkan som finns inom metal-musiken bara är en del av en tuff image. Det handlar om att provocera och reta människor för att få uppmärksamhet. Tror också känslan av att gå mot strömmen är väldigt viktig här också.

Det kanske är här känslan av frihet och enhet kommer ifrån. Temat ondska, död och våld är ämnen som fortfarande är lite tabu. Det är helt enkelt inte okej att hylla döden och påstå sig ”älska ondska”. Därför går det hem för att den uppfyller människors önskan att vilja simma motströms och enar så många miljoner människor.

Så nu förstår jag metalfans bättre. ;)

Men jag kunde inte ignorera känslan av obehag jag fick när jag såg filmen. Även om man inte står för de budskap och den ”ondskefulla” image man bygger upp, så påverkar det en. Personligen tycker jag det är svårt att ignorera att vi människor faktiskt är rätt lättpåverkade och berörs på ett eller annat sätt av nästan allt här i livet.

Skräckfilm, till exempel. Det har jag nästan helt slutat titta på. Jag ser inget som helst syfte med det annat än att skrämma upp och ingjuta fruktan i folk. Därför känns det helt meningslöst. Självklart fascineras jag av specialeffekterna och hur musiken interagerar med väl uttänkta kameravinklar. Det kan vara riktigt intressant att studera skräckfilm. Men jag mår helt enkelt inte bra av att se på såna filmer! Jag vet inte heller om jag kan sätta fingret exakt på vad det är, men jag mår skit av det helt enkelt, och något som jag blir så psykiskt illamående av avstår jag helt enkelt ifrån.

Men här har du lite samma grej som i metal. Utnyttjandet och glorifierandet av död, extremt våld och tortyr. Därför känns det också lite motsägelsefullt att sådan musik kan fungera som en hjälp i nöden och stöd i svåra tider.

Jag försöker fortfarande förstå mig på metalkulturen. Det gör jag inte än. Det enda jag vet är att texterna ofta för fram ett budskap jag ogillar och att det helt enkelt inte känns bra att lyssna på band som Slayer, Gorgoroth eller Cradle of Filth. Det väcks ett obehag inom mig. Och om det är för att det är inpräntat att det ska göra det, eller om det är för att det faktiskt är ren ondska vet jag inte. Tror det kan vara en blandning av båda.

Tills jag blivit klokare på saken håller jag mig till bättre musik. ;)