Ja, det är sant. Jag är tillbaka. Efter över två månader kliver jag upp ur diket och borstar av mig dammet från mina axlar. Som Fenixfågeln stiger upp ur askan, stiger jag upp ur mörkret och sätter på mig mina solglasögon igen.

Varför? För att solen skiner.

Okej. Poesispontaniteten kanske kan sparas till ett bättre tillfälle, men jag är i alla fall här igen.

Så vart har jag hållit hus?

Jag är tvungen att dela något personligt med dig, käre läsare. För att du ska förstå vad jag håller på med när jag helt plötsligt slutar skriva mitt i en uppskattad bloggserie, måste du lära känna mig lite bättre.
Jag är en sådan där snubbe som har svårt för rutiner. Det är inte riktigt min grej.
Dagboksskrivande till exempel. Det har jag prövat på hur många gånger som helst, men jag har aldrig kunnat hålla uppe skrivandet i mer än en månad. Samma sak är det med mycket annat jag gör/har gjort. Ljudbloggande, bloggande, musikskapande, fotograferande – allt går i perioder.

Jag är en tvättäkta periodare. Ibland är jag helt inne på det, och inom en månad är jag istället helt såld på det där andra istället. Hit och dit hela tiden. Jag är intresserad av så mycket och vill göra ALLT, helst PÅ EN GÅNG! Men det går ju inte, så därför sker allt i perioder. Bergochdalbanor.

Detta, kombinerat med att jag lätt får dåligt samvete för saker och ting gör det hela bara värre. Som i det här fallet. Jag hade precis kommit igång med en skitbra bloggserie, men så reser jag bort och när jag kommer hem igen har jag inte riktigt tid att skriva ett nytt inlägg. Så jag tänker att jag gör det nästa dag – men det sker inte. ”Ah, men imorrn SKA jag göra det”, men icke!

Så går det ytterligare några dagar och det blir inte av. De dåliga känslorna kryper in på. Samvetet börjar knacka på. Men grejen är att jag tenderar att uppförstora saker och ting och fly ifrån dem när det blir för mycket och för stor press. Och det är alltså det jag har gjort nu.

And the thing is, att nu när jag sitter här och skriver ner mina tankar känns det inte alls jobbigt. Bara väldigt, väldigt skönt att äntligen posta något! För jag vet att det är en del som brukar kolla in min blogg, och många har sagt att de brukar läsa mina inlägg, som jag aldrig kunnat tänka mig göra det! Det är ju förstås skitkul, och jag vill ju inte svika mina fans. ;)
Vi får se hur det blir med bloggserien om de tio budorden. Eftersom det är ett så bra koncept kommer jag förmodligen fortsätta med den.

So here I am – once again – at your service. :)