Jag får många gånger bönesvar. Ibland tydligare än andra. Som det jag hade tänkt berätta om nu…

________________

Det var tidigt i februari 2006. Jag var påväg hem från biblioteket i stan. Jag hade inga busspengar och tänkte därför gå hem. Jag brukar inte ha problem med att ta en promenad, även om den är på ca 4 km.
Grejen var bara den att den här kvällen (var väl kring sju-åtta någonting) var det väldigt kallt.
Jag hade då på mig en bombarjacka, t-shirt under, och bara ett par jeans, samt inget på huvudet eller om händerna. Detta gjorde att jag frös nåt så fruktansvärt.
Du vet hur det är. man huttrar, hackar tänder, skakar av kyla. Av att jag hackade tänder, spände jag käken en del, vilket var väldigt jobbigt. Jag kunde inte heller koncentrera mig på att gå så bra, för att jag skakade så hemskt.
Jag kände att det var så jobbigt att jag förmodligen inte klarat att gå 4 km hela vägen hem (jag hade gått, kanske en tvåhundra-trehundra meter när jag började frysa ordentligt).

Därför tänkte jag, om man kanske skulle våga be om en sån här sak… För Gud var det här förmodligen en skitsak. Lite löjligt kändes det, men jag började be. Medan jag gick på gatan fram så bad jag en rätt lång och intensiv bön. Jag kommer inte ihåg exakta ord, men jag bad i alla fall om att jag skulle få sluta frysa, hacka tänder och skaka så extremt mycket som jag gjorde. Jag bad och bad, men inget hände ju! Så jag avslutade bönen.

Då. Precis när jag gick förbi en busshållsplatsskylt (lägg skylten på minnet) så sa jag: ”I Faderns, Sonens och den helige Andens namn, Amen”. Och EXAKT, PRECIS på millisekunden när jag sa ”Amen” så slutade det!
Jag slutade skaka. Jag hackade inte längre tänder. Alla svåra muskelspänningar jag hade i kroppen och hackandet i tänderna släppte. Jag kände hur jag helt plötsligt bara slappnade av. Jag kunde gå precis som vanligt. Visst, det var ju fortfarande kallt och så, men jag frös inte!
Jag försökte faktiskt börja hacka tänder igen, men det gick helt enkelt inte, även om jag hade velat.

Jag skrattade mig hem den kvällen. Fylldes av tacksamhet, glädje och kärlek till Gud för det enkla, men så fantastiskt och betydelsefulla undret han gjorde för mig.

Men historien slutar inte där…

Det var tidigt i februari 2007. Jag var påväg hem från orkesterövningen i stan. Jag hade busspengar den här gången, men kände för att gå hem.
Grejen var bara den att den här kvällen (kring sju-åtta någonting) var det väldigt kallt. Jag var klädd på samma sätt som förra gången, jeans och t-shirt, visserligen med en täckjacka över, men kylan trängde in ändå. Jag frös otroligt mycket. Jag skakade, hackade tänder och spände alla muskler i kroppen nästan, av den otroliga kölden. Det var inte outhärdligt, men fruktansvärt obekvämt och jobbigt.
Jag tänkte tillbaka på den där februarikvällen förra året, då situationen var densamme. Jag tänkte om man skulle våga sig på att be om det igen.

Jag hann inte ens inleda bönen förrän jag hade slutat frysa. Bara av tanken om att be var bön nog för Gud! Jag slutade än en gång huttra, skaka och hacka tänder! Helt otroligt… det tog mig någon sekund att förstå vad som just hände. Alla muskelspänningar släppte. Som sagt, det var fortfarande kallt, men jag frös inte!
Efter några meter slog det mig. Skylten. Precis när jag hade gått förbi den slutade jag frysa. Tänkte tillbaka på förra året då samma sak inträffade. Jag kom ihåg att det var ungefär där (om inte exakt där) jag slutade frysa förra året också! Slump?
Även den kvällen skuttade jag hem i tacksägelse, glädje och kärlek till Herren för det han gjort.
________________

Efter de båda händelserna har jag tänkt tillbaka på dem och kritiskt sett om man kunde bortförklara det på något sätt. Jag har verkligen inte hittat något tecken på att det skulle kunna förklaras på ett annat sett än att det var Guds verk. Jag menar, du slutar inte frysa bara så där.

Vissa har trott att jag gått mig varm. Men det tror jag inte eftersom jag bara gått tre-fyrahundra meter och sen bara slutat huttra helt plötsligt. Jag går även relativt långsamt också…
Egen vilja tror jag inte heller på, eftersom att hacka tänder och skaka av kyla är kroppsliga reflexer som är mycket svåra att styra. Jag har försökt flera gånger att andas djupt, tagit det lugnt och försökt slappna av när jag hackat tänder innan (och inte bett för det), och det funkar en kort stund – men inte fyra kilometer (ca 40 minuter)!

Jag kan inte bortförklara detta som någon slump. Jag menar, samma sak inträffade ju inte bara en utan TVÅ gånger, på samma ställe, vid samma tidpunkt på året!

Gud älskar oss och bryr sig om oss. Även i det lilla är han med oss. Även i en sådan här, tillsynes struntsak, är han omsorgsfull. Han visar sin omsorg i stort som smått.

”Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig.” – Klag 3:22

אמן