Jag gick hem från skolan igår. Det tar väl en timme ungefär. Det var otroligt varmt, så jag tog av mig min jacka och njöt av vädret.
Har du tänkt på en sak? Man kan verkligen känna våren i luften. Det känns och doftar på ett speciellt sätt som är alldeles underbart. Jag älskar våren. Kan inte säga att det är min favoritårstid – alla årstider har sin charm – men det är riktigt härligt med vår.

Fåglarna kvittrar, träd och buskar knoppas och man mår allmänt bra. Nu är det ljust även en bit in på kvällen.

Många gånger förundras jag över naturens skönhet och komplexitet. Du behöver inte ens gå ut i naturen. Det räcker med att du titta på ditt tumavtryck. Hur kan något så invecklat vara slumpartat – och när det sedan inte liknar någon annans, är bara det helt otroligt.

För mig är det helt enkelt ologiskt att tro att världsalltet, universum och allting skulle vara en slump. Låt mig ge dig en liknelse:

Jag var ute och gick en dag och passerade ett skrotupplag. Plötsligt drar en stormvind igenom skrotupplaget och kastar omkring en massa metall, glas och andra skrotdelar. När stormvinden dragit bort ligger det ett fungerande, helt perfekt armbandsur på marken som inte låg där förut.

Var det så här det gick till, tror du? Eller var det så att en intelligent urmakare satt och designade och tillverkade det?

Tänk sedan hur mycket mer komplex naturen är. Människokroppen, träden i skogen, eller bara hur allting hänger ihop. Var det så här det gick till att allt – för det första helt slumpartat kommit till ur intet – och för det andra hur allt sedan skapats och utvecklats ur slumpmässiga sammansättningar av kemiska föreningar?

Eller var det så att en intelligent Gud designade och skapade allt?