Kommentarer till Mitt liv.

Av: Anders

Anders — Wed, 10 Jun 2009 16:38:19 +0000

Jag har haft det lite liknande.. fast jag orkade aldrig ta det uppbrottet från ordningen som skolkande innebär… så jag bara gick där och mådde dåligt dag efter dag och blev mer och mer knäckt och deprimerad.. det vände inte förrän i slutet av gymnasiet. Min räddning var också på sätt och vis spirituell.. även om den mer handlar om österländsk filosofi och politiskt vänstertänk i en salig blandning… det viktigaste tror jag är gemenskapen, och att man känner sig hemma nånstans.. vad man tror på i detalj är sekundärt. Yeah. Så här mycket har jag inte skrivit på evigheter… haha ;)

Av: Linnea

Linnea — Thu, 04 Sep 2008 17:17:49 +0000

Tack Johan.

Jag behövde det just nu . precis nu .
Tack

Av: Björn

Björn — Sat, 26 Apr 2008 18:40:37 +0000

Nice! God bless you XD

Av: Lisa

Lisa — Sat, 26 Apr 2008 18:39:46 +0000

Tjenare Johan!

Bra skrivet! Jag tycker så mycket om att läsa dina bloggar. Keep going!!!

Av: Johan Borg

Johan Borg — Wed, 09 Apr 2008 20:54:50 +0000

@ Rolle:
Tack för den visade respekten! Det är ovanligt these days.

@ Linnéa:
Det gör vi. :)

Av: Linnéa

Linnéa — Wed, 09 Apr 2008 19:21:25 +0000

Tack för Johan och Stenungsön Gud.

Hoppas vi ses i sommar.

Av: Rolle

Rolle — Fri, 04 Apr 2008 21:08:14 +0000

Jag delar tyvär inte dina tankar om jesus och gud, det är inget jag personligen tror på men jag känner igen mig själv i det du skriver och delar många av dina tankar. Keep up the good work!

Av: Esteban

Esteban — Fri, 04 Apr 2008 20:51:26 +0000

Hejsan Johan!
Tittar in på din blogg här då och då för att se vad som är pågång.

Det här inlägget var väldigt bra pågrund av att jag själv vet hur det är. Jag var dock mobbad fram tills.. Ja, tills Gymnasiet egentligen. Jag har verkligen inga sociala kontakter utanför skola så att säga, och jag vet precis hur det är med att undvika stora grupper/folk samlingar, tro mig, det händer hela tiden att jag tar omvägar för att inte möta några okända blickar eller liknande.

Men varför blev jag det egentligen? Jo, för att jag vågade vara mig själv. För att jag vågade vara ett så stort fan av filmer och liknande att jag blev ”annorlunda” från dom andra. (Vilket gjorde att jag skaffade en MP3 spelare i nian då ingen knappt pratade med mig, och jag har inte riktigt släppt taget om det än då som du nog sett, fortfarande går runt med mina hörlurar tätt om öronen)

Men egentligen, i tonåren, vad var det som Gud gav mig som gjorde att jag egentligen accepterade mig själv? Han gav mig en av världens ljuvaste varelse att bli vän med mig och stödja mig, en ängel vid namn Milia. Är det någon som jag har att tacka djupt ifrån mitt hjärta förutom Gud och Jesus är henne, som verkligen fått mig att öppna mig själv.

Nåväl, nu rabblar jag på för mycket.

Tack för bra läsning ialla fall.

Esteban.

Av: Johan Borg

Johan Borg — Fri, 04 Apr 2008 12:27:47 +0000

@ Malin:

Det är han verkligen! Men varför ett frågetecken?

Av: Malin

Malin — Fri, 04 Apr 2008 12:03:44 +0000

Gud är mäktig ! HALLELUJA(?)

Av: Johan Borg

Johan Borg — Fri, 04 Apr 2008 08:29:01 +0000

Hej!

Tack, så mycket. Det värmer.

Av: Anna Turesdotter

Anna Turesdotter — Thu, 03 Apr 2008 16:59:28 +0000

Hej Johan! följer din blogg här och vill bara säga att det är en glädje att se :) detta inlägget var RIKTIGT bra.